Madeleine Johansson

Senaste inlägget jag skrev var i torsdags, för 6 dagar sen. För 5 dagar sen fick vi en liten son! En ganska otrolig upplevelse med mycket smärta. Men tar det från början. Massor av text...

 

12.30 på torsdagen hade vi tid hos specialistmödravården på USÖ. Hade hela dagen ganska rejält ont i magen. Misstänkte att det var värkar och det visade sig stämma bra. Men höll ut ända fram till vår tid. Väl där fick jag börja med CTG. Låg 20 min när den plötsligt tappade kontakten med barnet efter en värk. Barnmorskan kom in och kämpade en bra stund med att hitta hjärtljuden igen men fick bara in min puls. Så fick fort som attans kila in och göra ett ultraljud. Barnet levde. In och började om med CTG men fick fortfarande ingen kontakt. Efter ganska många försök fick vi åter igen göra ett ultraljud. Liten låg så fint i magen men gick inte att få in hjärtljuden. Ett problem som höll i sig hela kvällen sen.

 

Fick ta blodtryck istället, aningen högt som alltid men ingen fara. Därefter urinprov som plötsligt visade +2 på äggvita. Dvs början till havandeskapsförgiftning. Efter ett besök hos läkaren fick vi gå direkt över till förlossningen som ligger i samma korridor. Blev direkt inskrivna. Klockan var drygt 13.30. Efter en undersökning av första barnmorskan (henne gillade vi!) visade det sig att jag var öppen 4 cm, tappen borta. Behövde alltså ingen igångsättning som var inplanerat utan hade otroligt nog startat själv vilket var det jag ville. Däremot blev ju knappt nått annat som jag ville därefter.

 

Ogillade den andra barnmorskan från första början. Inte otrevlig men kort i tonen och behandlade en nästan som man vore lite dum när man inte var snabb nog att göra som hon ville. Henne drogs vi med till skiftbytet på kvällen. Hon petade hål på hinnorna så vattnet gick. Barnet hade bajsat massor i vatten! Skalpelektrod kopplades på barnet. Värkarna blev en aning starkare men inte tillräckligt så värkförstärkande dropp kopplades på. Så låg kopplad till både CTG, skalpelektrod och dropp. Hade ca 3 m räckvidd från sängen.

 

Värkarna blev åter igen starkare och höll i sig längre. Men för varje värk dippade barnets hjärljud så fick varken sitta eller ligga ner. Hade inte sovit på 1½ dygn så var vid det här laget helt slut och grät mest hela tiden. Kunde bara stå vid sängen och kolla på klockan. I flera timmar fick jag stå. Vid 22 gjordes ännu en undersökning men var bara öppen 5 cm, 1 cm på hela dagen alltså. Inte bra. Så läkaren kom in tillsammans med två barnmorskor. Hade vid det här laget fått en ny barnmorska som vi gillade skarpt! Barnets hjärtljud tog lite väl djupa dyk så ett laktatprov skulle tas. En liten "pinne" med en nål på stoppas in och pickar barnet på huvudet så lite blod kommer. Blodet analyseras och man får veta hur påverkat den blir av värkarna. Värdet kom tillbaka och var okej så värkförstärkande trappades upp till 80 ml/h.

 

Efter en stund blev det kaos. Värkarna avlöste varandra utan paus och jag stod upp och grät hejdlöst medan jag gungade fram och tillbaka för att behålla nån slags kontroll. Svårt i det läget att faktiskt fokusera och inse att det snart är över och att vi får den finaste belöningen! Till slut grät jag att jag ville ha ryggbedövning så barnmorskan kallade på narkosläkaren och började förbereda. Tog lång tid innan han kom och jag kämpade som en dåre för att inte förlora kontrollen helt. Var enormt svårt att sitta helt stilla medan han la nålen. Tyvärr var jag svår att lägga nålen rätt på så krävdes flera försök innan det gick. Tog längre tid än vanligt och medan jag grät och försökte vara stilla kände jag hur värkarna ändrades. Påpekade det flera gånger att det tryckte på neråt men barnmorskan ville att läkaren skulle få lägga klart bedövningen.

 

När den var klar fick jag äntligen lägga mig på sidan och då kände jag klart och tydligt hur jag krystade. Gick inte att hindra på nått sätt och för varje värk så jobbade min kropp hårdare och hårdare. Barnmorskan kände efter snabbt och sa att det fanns en liten kant så jag måste vänta men jag var inte direkt mottaglig för instruktioner vid det här laget. Efter några min liggande på sidan fick jag för mig att känna efter där nere. Nästan lite panikkänslor när jag känner huvudet som spänner ut stenhårt. Barnmorskan ville att jag skulle lägga mig i gynställning istället. Efter det tar det bara nån minut innan huvudet kommer ut på en krystning och kroppen far ut på nästa krystning. Den lättnaden går inte att beskriva! KL  01-18

 

Medan jag återhämtar mig några sekunder försöker dom få igång barnet. Det är tyst till en början men sen skriks det friskt och vi får veta att vi har fått oss en liten son. Han är täckt i grönt slem och är aningen trött. Vi hade pratat innan om att jag inte vill få upp barnet slemmigt men nån sån tanke fanns inte utan när han skrek fick han läggas på mitt bröst medan jag torkade med handduk själv. Så liten och fin! Barnmorskorna påpekade att han var liten för att vara fullgången.

 

Nästa höjdpunkt var när moderkakan kom ut. Barnmorskan drog lite lätt i navelsträngen medan jag pressade på och då gled den ut. Underbar känsla! Fick sy några stygn på två ställen. Gossen kom ut med ena handen vid kinden och navelsträngen 2 varv runt halsen och ett varv mellan benen, väl inslagen present....

 

På förlossningen blev vi kvar till morgonkvisten då vi fick kila över till bb med vår lilla unge. Liten är ordet. Vägningen visade att han bara vägde 2450 gram och var 47 cm lång. 30.5 cm runt huvudet. Vi blev kvar på bb till söndag eftermiddag. Kämpade med att amma men även ge lite ersättning med sked eftersom han var så liten. Sova på bröstet var enda sättet han sov på så vart ju lite lagom varmt.

 

Nu har vi vart hemma i 3 hela dagar och lite till. Amningen lades ner igår så nu matas vår lilla Jesper med ersättning. Skulle skriva mer men får göra det nån annan dag. 4 timmar sömn förra natten så är väldigt trött nu. Vi ska bara mata honom sen sova några timmar! Bjuder på några bilder på vår underbara pojke!